Träningen igår gick bättre än väntat, hur bra som helst faktiskt. Jag kunde springa, skjuta, passa, göra allt som vanligt (med högern då, så fort jag ens nuddade bollen med vänstern skrek jag rakt ut.. menmen, det kommer). Det kanske låter som en självklar sak att jag, efter 2 månader med stukad fot + hälseneinflammation, kan spela fotboll igen. Men alltså den lättnad jag känner nu är så enorm och så befriande, ni anar inte.