THE HUNGER GAMES book report
THE HUNGER GAMES
Frida JOnsson
This book is about a televised game made part as entertainment, part as a brutal penalty for a past rebellion. It takes place in Panem; a nation built from the ruins of what was once North America, divided into twelve districts and the Capitol. Each year two young representatives from each district are selected by lottery to participate in The Hunger Games. It’s mostly sadness for one to be selected.
This year Katniss Everdeen and Peeta Mellark are the tributes from the coal-mining district twelve. Katniss is the main character. A girl with brown long hair usually tacked in a braid, a rough sarcasm and a bow and arrows on her back. Peeta is at first a flat character. He’s the baker’s son, nice and compassionate. Not until after the reaping he becomes a round character, the second most important in the novel. He fights against the Gamemakers attempts to turn him into a monster and wishes to figure out a way to show them that they don’t own him.
There are a lot of smaller turning points in the novel.
One is at the reaping, when the odds are actually in Prim’s (Katniss younger sister) favour, because a slip with her name is entered in the pool only once while, for example, Katniss’ name is entered twenty times and Gales as much as forty-two times (they enter their names more times the older they get and to exchange for food). So the chance for Prim to be selected hardly exists, it’s one in thousands. But still, Primrose Everdeen is the name they read out at the reaping. No one really believes what they hear, especially not Katniss. When her ability to speak finally returns she screams out the very rare phrase that hasn’t been used in the district for descends. “I volunteer!”. The plot turns around very quickly and now it’s suddenly Katniss mission to fight in The Hunger Games.
Another turning point is when they get into the arena and Peeta, who is the second tribute from district 12 joins a pack with the toughest tributes and turns his back against Katniss. Not only forsaking her but also helping the others to find her, so they can kill their biggest threat. When Katniss finds out what Peeta has done to her, she realizes that she is completely alone in the arena.
The real turning point though, is at the end of the games when everyone, except Katniss and Peeta of course, is dead. Killed by other tributes, natural disasters or starvation. Katniss and Peeta have forgiven each other and once again work together as a team. They have no plans on killing each other, but someone has to win or the games won’t end. So after surviving the man-eating dogs and several others of the Capitols attempts to kill one of them, they both decide to eat poisonous berries as a last protest against the games and an escape from killing each other. When they have counted to three and are just about to put the berries in their mouths, a voice from the Capitol tells them to stop. And after that he represents the winners (yes winners, not winner) of the 74th Hunger Games. And having that said he admits the Capitols lost against the people.
The whole book is written in a first-person point of view, obviously in Katniss Everdeen’s point of view. She tells the readers what happens, describes every little thing around her and shares her thoughts with them. No one else gets the chance to talk straight to them. And nor do they get any more information about the other characters than Katniss does. This adds to the excitement and dramatic because neither the reader, nor Katniss herself, has any idea what is coming next. No one gets to know that Peeta is truly in love with Katniss before he tells her. The reader gets a chance to feel more involved instead of observing the story from a third point of view.
The setting of the novel plays a very important role. During every chapter descriptions and details about the nature, arena or districts are being told. The arena, specific, determines what will happen. If there’s wood; the tributes climb trees, if there’s a lake; they take shelter from deadly wasps and so on.
The mainly theme is the inequality between rich and poor. The people living in the Capitol and certain of the districts are the rich ones. District twelve, where Katniss and Peeta lives, are among the poorest ones. The disparity reveals itself in many ways, but the most notable is food. As I mentioned earlier, they can enter their names more times to exchange for food. Katniss also has to hunt illegally to feed her family.
The Capitol is working hard to keep the inequality as a reminder that the districts should not start a new rebellion. They are using brutal methods to do this such as the Games, rules forcing them to sell the coal and crops they’re producing and forbidding them to travel out of the districts.
SUZANNE COLLINS
The author
Suzanne Collins was born in Hartford, Connecticut in 1962. Her father was a military officer, so her family was constantly moving around in the eastern U.S. She graduated from a school of fine arts and a university as major and double major in theatre art. She started her career as a writer for children’s television show. After some success in that section, she was inspired by another author and by Alice in Wonderland to write her own children’s books. Her breakthrough as an author came with The Underland Chronicles, a series of five epic fantasy novels.
Despite the success, those novels are pretty much overshadowed by the one and only trilogy: The Hunger Games. Partly inspired by a Greek myth and partly by her father’s career in the Air Force (which allowed her to have better understanding of poverty, starvation and other effects of war) she created a masterpiece. Within 14 months, 1.5 million copies of the first two books were printed (in North America alone).
Lions Gate Entertainment asked for worldwide distribution rights to make a film adaptation of The Hunger Games and Suzanne gave it to them. She even adapted the novels for films herself and she was very involved in the casting and production.
Suzannes reaction to Jennifer Lawrence playing her beloved heroine Katniss Everdeen was very positive and, in a letter to her fans, she made an official statement about how she couldn’t have asked for a better actress. “We have found Katniss” she wrote.
As a result of the significant popularity of The Hunger Games, Suzanne was named one of the most influential people of 2010 and she has also won several awards.
I think Suzanne has done a clever and wonderful job making this story outstanding. The story develops fast and one can get sucked in to it very quickly. She didn’t want to write a classically dystopian text, where everything would have been as bad as it could get and then Katniss would have rebelled against the Games to eventually become a coward and die. I can see the point of not doing that, because a trilogy where the main character dies in the first novel wouldn’t be such a hit.
Instead, Suzanne wanted to make some sort of a response to reality TV and war. For example Katniss, who clearly has no feelings for Peeta, kisses him when she has discovered that’s what it takes to get soup from her sponsors. She does that, even though the boy she loves probably watches the Games. This love triangle is a clever part of the novel. People do like to read about stories that involve relationships, especially of this sort. In fact, the idea of the love triangle came from Suzanne’s editor who wanted the story to be more character-driven, while Suzanne focused on the war story. If her editor wouldn’t have purposed that, the story probably would have been too plot-driven and the readers wouldn’t sympathize with the characters enough.
book report
Plot
This book is about a game made as a punishment for the people who
Point of wiev
The whole book is written in a first-person point of view, obviously in Katniss Everdeen’s point of view. She tells us what happens, describes every little thing around her and shares her thoughts with us. No one else gets the chance to talk straight to us.
There are a lot of smaller turning points in the narrative. One is at the reaping, when the odds are actually in Prim’s favour, because a slip with her name is entered in the pool only once while, for example, Katniss’ name is entered twenty times and Gales as much as forty-two times (they enter their names more times when they get older and to exchange for food). So the chance for Prim to be selected hardly exists, it’s one in thousands. But still, Primrose Everdeen is the name they read out at the reaping. No one really believes what they just heard, especially not Katniss. When her ability to speak finally returns she screams out the very SÄLLSYNTA UTTRYTCKET. The UTTRYCK that hasn’t been used in the district for descends. “I volunteer!”. The plot turns around very quickly and now it’s suddenly Katniss mission to fight in The Hunger Games.
Another turning point is when they get into the arena and Peeta, who is the second tribute from district 12 joins a pack with the toughest tributes and turns his back against Katniss. Not only forsaking her but also helping the others to find her, so they can kill their biggest threat. When Katniss finds out what Peeta has done to her, she realizes that she is completely alone in the arena, and then again the plot turns.
The real turning point though, is at the end of the games when everyone, except Katniss and Peeta of course, is dead. Either killed by other tributes, natural disasters or starvation. Katniss and Peeta has forgiven each other and once again work together as a team. They have no plans on killing each other, but someone has to win or the games won’t end. So after surviving the man-eating dogs and several others attempts to kill one of them made by the Capitol, they both decide to eat poisonous berries as a last protest against the games and an escape from killing each other. When they have counted to three and are just about to put the berries in their mouths, a voice from the Capitol tells them to stop. And after that he represents the winners (yes winners, not winner) of the 74th Hunger Games. And having that said he admits the Capitols lost against the people.
SE FILMEN EFTER DETTA
STOLTHET & FÖRDOM klar
|
Jag har läst Stolthet & Fördom som Jane Austen skrev runt 1796, då med namnet ”Första intryck” men den avvisades direkt och utgavs i en bearbetad version med nytt namn 1813 istället. Det är hennes största och första roman som enligt många är hennes mästerverk. Hon levde kanske det mest händelselösa livet i litteraturhistorien men har nu tre av hennes verk med på klassikerlistan.
Redan i tonåren skrev hon mer eller mindre bearbetade romaner för att roa familjen och sig själv. När hon var 20 år blev hon författare till yrket, vilket var ovanligt och svårt för kvinnor vid den tiden. Därför valde hon att till en början skriva under pseudonym. Många kvinnor och män valde att skriva under ett annat namn eller signatur under 1800-talet. Det hade störst funktion hos kvinnorna som genom att ta det stora steget ut i offentligheten egentligen stred mot den kvinnliga normen där de förväntades hålla sig i bakgrunden och verka i det tysta. Men med hjälp av pseudonym kunde de vara författare samtidigt som de behöll sin kvinnlighet.
|
I Stolthet & Fördom skildras medelklassens kvinnovärld. Den är avskärmad och instängd. Som kvinna skulle man kunna uppföra sig, konversera och vara behaglig i männens närvaro. Den enda uppgift som tilldelades kvinnan var att bli gift och sköta hushållet – inget annat.
Men Elizabeth, huvudperson i den här boken, vill mer än så. Hon är stark, modig, intelligent och vågar stå för vad hon tycker utan att bryta mot reglerna. Det är hon som står för stoltheten i den här boken.
/FILMKLIPP/
|
Hon/mamman där, Mrs Bennets, har ett enda mål i livet – att få sina fem döttrar gifta. Därför blir hon överlycklig, som ni kanske märkte, när hon hör om Mr Bingley som ska flytta in i närheten och planerna om att han ska gifta sig med deras äldsta dotter är i full gång.
Elizabeth är min favoritkaraktär, näst efter Mr Bennet, pappan. Han håller sig lite i bakgrunden och bryr sig inte så mycket om alla strapatser. Och med hans sarkastiska, sköna humor blir han totalt överlägsen hans fru (inte på ett dåligt, nedvärderande sätt, hon märker det inte ens).
|
|
Elizabeth träffar sedan mannen som ansvarar för fördomarna i boken – Mr Darcy. Han är rik och butter utan vidare medkänsla. Men han fångas ändå av Elizabeths frimodighet. Hela proceduren mellan Elizabeth och Mr Darcy består av familjer och släktförbindelser som betyder mer än vad paret själva tycker och känner. Men Mr Darcy inser snabbt att kärleken är viktigare än hans höga ställning och de båda får tillslut nog och tar saken i egna händer. På det sättet liknar de dagens människor.
Könsrollerna är till viss del också dem aktuella idag. Än lever det kvar att män och kvinnor bör ha vissa roller och det är ofta till kvinnans nackdel. Men i Austens böcker är kvinnorna mycket starka och drivande. Hon fokuserar inte lika mycket på männen, som är snälla, roliga och beskrivs som den ideala livspartnern.
Könsrollerna kom till under 1800-talets urbanisering och industrialisering. Innan dess härskade idén om att det egentligen bara fanns ett kön: mannen. Kvinnan var helt enkelt en outvecklad och inkomplett version av mannen. Men under 1700-talets upplysningstid började man förstå att kvinnor och män kanske var lika mycket människor och behövdes lika mycket ändå. Det var samtidigt som det offentliga och det privata livet delades upp och kvinnans roll blev i hemmet medan mannens blev i arbetet och det sociala livet.
|
Den här boken utspelar sig och skrevs i ett heteronormativt samhälle. Det innebär att normen för människornas sexualitet är heterosexualitet. Det innefattar även att män förväntas bete sig maskulint och kvinnor feminint.
Homosexualitet var förbjudet under den här tiden av såväl kyrka som stat. Men jag har inte sett att det ens nämns i boken, varken som något dåligt eller bra.
Våldtäkt var ett brott mot allmän ordning. Det var inte för kvinnans rätt över sin egen kropp, utan egenskapsbrott mot make eller fader (för det var ju de som ägde kvinnan). Ett exempel på patriarkat som jag kommer prata om strax.
|
|
Jane Austen var en väldigt självständig och målmedveten författare som växte upp på landsbygden under 1700-talets slut och tidigt visste vad hon ville och kunde prestera litterärt. Hon uttryckte i ett brev att ”3 eller 4 familjer på landsbygden är precis det rätta att arbeta med.” Så hon sökte aldrig någon utbildning eller litterär bekantskap, utöver hennes bildade familj och vänner som också tyckte att böcker var något av det nödvändigaste i livet.
Hon var heller inte intresserad eller engagerad i politiska händelser. Hon skrev bara om den lilla värld hon visste något om. Trots att hon skrev under ett av de oroligaste skedena i Europa märkets inte mycket av de pågående upproren och revolutionerna i hennes böcker. Händelser som den industriella revolutionen, franska revolutionen och Napoleonkrigen påverkade inte hennes författande särskilt mycket trots att England ofta var involverat. Det närmsta hon kom krigen var när två av hennes bröder utbildade sig inom det militära. Genom dem och familjerna de bildade fick hon också en liten inblick i ett annat slags liv, men resterande hämtades direkt ur hennes eget. Och det var tack vare att hon kände till den världen så pass bra hon kunde genomskåda allt och alla med ironi och skicklighet, och det var denna klarsyn som gjorde henne så berömd.
|
Trots att Realismen började 30 år efter att Austen hade skrivit Stolthet & Fördom anser jag att boken hellre tillhör den epoken, än den då dominerande romantiken. Hon försökte liksom aldrig försköna eller göra världen mer spännande än vad den var genom att lägga till dramatiska eller överdrivna komponenter.
Det tydligaste skälet till varför hon bör klassas som realist är att hon graderar karaktärerna utifrån hur mycket pengar de har. Varje gång hon introducerar en ny karaktär så beskriver hon hur stor förmögenhet den har eller hur mycket den tjänar om året. Fina titlar och stora rikedomar är viktigt i boken. Det var det som gav folk olika befogenheter (rättigheter). Detta klassamhälle (som även rådde i verkligheten under den tiden) är ett av två grundteman i boken där Austen beskriver den tidens medel- och överklass i England.
Det andra grundtemat är patriarkatet (samhället där män har störst inflytande och makt) som lever kvar än idag. Feminismen jobbar med att ”krossa patriarkatet” för att uppnå kvinnans likställighet med mannen. Den här boken skrevs efter 1700-talets upplysningstid där tankar om jämställdhet växte fram och det var då man kan säga att feminism föddes.
|
Redan i första meningen avslöjas bokens realism och grundteman då klassamhället och patriarkatet tas upp. ”Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru”. Hela bokens innehåll beskrivs egentligen precist i denna första mening, utan att man har en aning om det när man börjar läsa.
|
Skönhet är precis lika viktigt som det är idag i den här boken, både för kvinnor som män. När systrarna Bennet talar om Mr Bingley säger Elizabeth, huvudpersonen, ”Han ser bra ut också, vilket är en mans skyldighet, om han möjligtvis kan.”
STOLTHET & FÖRDOM utkast
Jag har läst Stolthet & Fördom som Jane Austen skrev runt 1796, då med namnet ”Första intryck” men den avvisades direkt och utgavs i en bearbetad version med nytt namn 1813 istället. Det är hennes största och första roman som enligt många är hennes mästerverk. Hon levde kanske det mest händelselösa livet i litteraturhistorien men har nu tre av hennes verk med på klassikerlistan.
Redan i tonåren skrev hon mer eller mindre bearbetade romaner för att roa familjen och sig själv. När hon var 20 år blev hon författare till yrket, vilket var ovanligt och svårt för kvinnor vid den tiden. Därför valde hon att till en början skriva under pseudonym. Många kvinnor och män valde att skriva under ett annat namn eller signatur under 1800-talet. Det hade störst funktion hos kvinnorna som genom att ta det stora steget ut i offentligheten egentligen stred mot den kvinnliga normen där de förväntades hålla sig i bakgrunden och verka i det tysta. Men med hjälp pseudonym kunde de vara författare samtidigt som de behöll sin kvinnlighet.
I Stolthet & Fördom skildras medelklassens kvinnovärld. Den är avskärmad och instängd. Som kvinna skulle man kunna uppföra sig, konversera och vara behaglig i männens närvaro. Den enda uppgift som tilldelades kvinnan var att bli gift och sköta hushållet – inget annat.
Men Elizabeth, huvudperson i den här boken, vill mer än så. Hon är stark, modig, intelligent och vågar stå för vad hon tycker utan att bryta mot reglerna. Det är hon som står för stoltheten i den här boken.
/FILMKLIPP/
Hon är för övrigt min favoritkaraktär, näst efter Mr Bennet, pappan. Han håller sig lite i bakgrunden och bryr sig inte så mycket om alla strapatser. Och med hans sarkastiska, sköna humor blir han totalt överlägsen hans fru (inte på ett dåligt, nedvärderande sätt, hon märker det inte ens).
Hon, Mrs Bennets, har ett enda mål i livet – att få sina fem döttrar gifta. Därför blir hon överlycklig när hon hör om Mr Bingley som flyttar in i närheten och planerna om att han ska gifta sig med deras äldsta son är i full gång.
Elizabeth träffar under tiden mannen som ansvarar för fördomarna i boken – Mr Darcy. Han är rik och butter utan vidare medkänsla. Men han fångas ändå av Elizabeths frimodighet. Hela proceduren mellan Elizabeth och Mr Darcy består av familjer och släktförbindelser som betyder mer än vad paret själva tycker och känner. Men Mr Darcy inser snabbt att kärleken är viktigare än hans höga ställning och de båda får tillslut nog och tar saken i egna händer. På det sättet liknar de dagens människor.
Det finns fler sätt som karaktärerna känns aktuella på än idag. Som könsrollerna tillexempel, i Austens böcker är kvinnorna mycket starka och drivande. Hon fokuserar inte lika mycket på männen, som är snälla, roliga och beskrivs som den ideala livspartnern.
Könsrollerna kom till under 1800-talets urbanisering och industrialisering. Innan dess härskade idén om att det egentligen bara fanns ett kön: mannen. Kvinnan var helt enkelt en outvecklad och inkomplett version av mannen. Men under 1700-talets upplysningstid började man förstå att kvinnor och män kanske var lika mycket människor och behövdes lika mycket ändå. Det var samtidigt som det offentliga och det privata livet delades upp och kvinnans roll blev i hemmet medan mannens blev i arbetet och det sociala livet.
Den här boken utspelar sig och skrevs i ett heteronormativt samhälle. Det innebär att normen för människornas sexualitet är heterosexualitet. Det innefattar även att män förväntas bete sig maskulint och kvinnor feminint.
Homosexualitet var förbjudet under den här tiden av såväl kyrka som stat. Men jag har inte sett att det ens nämns i boken, varken som något dåligt eller bra.
Våldtäkt var ett brott mot allmän ordning. Det var inte för kvinnans rätt över sin egen kropp, utan egenskapsbrott mot make eller fader. Åter igen ett exempel på patriarkat.
Jane Austen var en väldigt självständig och målmedveten författare som växte upp på landsbygden under 1700-talets slut och tidigt visste vad hon ville och kunde prestera litterärt. Hon uttryckte i ett brev att ”3 eller 4 familjer på landsbygden är precis det rätta att arbeta med.” Så hon sökte aldrig någon utbildning eller litterär bekantskap, utöver hennes bildade familj och vänner som ansåg att böcker var något av det nödvändigaste i livet.
Hon var heller inte intresserad eller engagerad i politiska händelser. Hon skrev bara om den lilla värld hon visste något om. Trots att hon skrev under ett av de oroligaste skedena i Europa märkets inte mycket av de pågående upproren och revolutionerna i hennes böcker. Händelser som den industriella revolutionen, franska revolutionen och Napoleonkrigen påverkade inte hennes författande särskilt mycket trots att England ofta var involverat. Det närmsta hon kom krigen var när två av hennes bröder utbildade sig inom det militära. Genom dem och familjerna de bildade fick hon också en liten inblick i ett annat slags liv, men resterande hämtades direkt ur hennes eget. Och det var tack vare att hon kände till den världen så pass bra hon kunde genomskåda allt och alla med ironi och skicklighet, och det var denna klarsyn som gjorde henne så berömd.
Trots att Realismen började 30 år efter att Austen hade skrivit Stolthet & Fördom anser jag att boken hellre tillhör den epoken, än den då dominerande romantiken. Hon försökte liksom aldrig försköna eller göra världen mer spännande än vad den var genom att lägga till dramatiska eller överdrivna komponenter.
Det tydligaste skälet till varför hon bör klassas som realist är att hon graderar karaktärerna utifrån hur mycket pengar de har. Varje gång hon introducerar en ny karaktär så beskriver hon hur stor förmögenhet den har eller hur mycket den tjänar om året. Fina titlar och stora rikedomar är viktigt i boken. Det var det som gav folk olika befogenheter (rättigheter). Detta klassamhälle (som även rådde i verkligheten under den tiden) är ett av två grundteman i boken där Austen beskriver den tidens medel- och överklass i England.
Det andra grundtemat är patriarkatet (samhället där män har störst inflytande och makt) som lever kvar än idag. Feminismen jobbar med att ”krossa patriarkatet” för att uppnå kvinnans likställighet med mannen. Den här boken skrevs efter 1700-talets upplysningstid där tankar om jämställdhet växte fram och det var då man kan säga att feminism föddes.
Redan i första meningen avslöjas bokens realism då klassamhället och patriarkatet tas upp. ”Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru”. Hela bokens innehåll beskrivs egentligen precist i denna första mening, utan att man har en aning om det när man börjar läsa.
Skönhet är precis lika viktigt som det är idag i den här boken, både för kvinnor som män. När systrarna Bennet talar om Mr Bingley säger Elizabeth, huvudpersonen, ”Han ser bra ut också, vilket är en mans skyldighet, om han möjligtvis kan.”
nyår
BILDER
APPAR
Bokmärken
ALLA ANTECKNING på iphonen (inte iCloud)
HÄRJEDALSKA
|
HÄRJEDALSKA
Kan man lära sig att tala en dialekt flytande när man växt upp i annan del av landet?
Jag har försökt och försökt att lära mig den vackraste dialekten jag vet; härjedalska. I flera år har jag försökt, för jag vill ju kunna få till det där charmiga ”sj”-ljudet och jag vill inte känna mig som en utböling varje gång jag kommer upp till härliga Härjedalen. Men det är svårt, jag undrar om det ens är möjligt att lära sig en dialekt?
Min personliga bakgrund
Jag föddes och har sedan dess bott i Hälsingland. Min mamma är från Hede i Härjedalen och likaså min mormor, morfar, morbror och flera generationer släkt innan dem. I och med att vi har släkt att hälsa på och en stuga i fjällen så har jag spenderat mycket av min barndom där uppe och dialekten har alltid funnits i mitt liv. Min mamma talar inte så väldigt brett i vardagen, men så fort hon pratar i telefon med moster eller mormor så faller hennes moderdialekt in naturligt. De samtalen är väldigt intressanta att lyssna på.
Vad är en dialekt?
Nationalencyklopedin förklarar begreppet dialekt som ”en språkvariant som talas av invånarna inom ett avgränsat geografiskt område”. Men i själva verket är det inte så självklart var dialektens gränser går eller att språkvarianten är densamma inom området, detta är bara en enkel definition. I Härjedalen talas härjedalska, naturligtvis med vissa skillnader mellan orterna, men med en stark likhet och flera gemensamma ord. Anledningen till varför härjedalska är så pass olikt det svenska språket kan historiskt sett bero på att kontaktmöjlighet med omvärlden var dålig förr i tiden eftersom landskapet är väldigt utspritt och helt saknar städer.
Mina och andras åsikter
Jag har läst några diskussioner om huruvida man kan lära sig att tala en dialekt eller inte på olika forum (ungdomar.se och flashback.org). Dessa sidor är inga vidare pålitliga källor med vetenskaplig fakta, utan innehåller helt vanliga människors åsikter om ämnet, vilket jag ju är ute efter. Egon har skrivit på Flashback att man ska akta sig för att göra anspråk på en främmande dialekt då det lätt kan låta parodiskt och reta upp ursprungsbefolkningen. Detta kan jag hålla med om och jag är rädd att det är vad som kommer att hända om jag försöker lära mig härjedalska. En annan man på Flashback, Hamilkar, tror att om man kan tala en dialekt så pass bra att det accepteras av andra dialektutövare så måste det betyda att man i alla fall behärskar den. Det tycker även jag är väldigt viktigt, att kunna behärska språket. Man hör direkt när någon använder en tillgjord dialekt.
Dialektens funktion i vardagen
Om det nu skulle gå att lära sig en dialekt så pass bra att de ursprungliga dialektutövarna inte rynkar särskilt mycket på näsan, vilket borde vara möjligt, så tror jag att det skulle underlätta i vardagen. Dels om man reser till ett område där det talas väldigt bred dialekt, dels om man flyttar till ett område där man hamnar utanför i språket och dels för att bevara landets dialekter. Man har då chansen att förstå, känna gemenskap och sprida dialekten vidare.
Inlärningsmetoder och ordval
På ungdomsforumet påstår de flesta deltagarna att det bästa sättet att lära sig en dialekt på är att helt enkelt lyssna på och tala med andra dialektutövare. Det tror jag starkt på, för det lilla jag kan om härjedalska har jag lärt mig genom att lyssna på och tala med släkt och vänner från Hede. Många gånger har jag varit tvungen att sitta och lyssna på helspänn för att kunna förstå vad mammas gamla kusin berättar då han talar oerhört snabbt, högljutt, otydligt och brett. Jag har även fått min mormor att skriva en ordlista som jag pluggat likt glosor. Här kommer ett utdrag ur den:
Dialekter skiljer sig inte bara åt i uttal, tonfall och stavning utan även i ordval. Exempelvis byts ordet flicka ofta ut till jänta eller tös i härjedalska. Det krävs träning för att man ska börja använda ord som de ovanstående naturligt.
Slutsats
Jag har i min uppsats kommit fram till att det inte alls är omöjligt att lära sig tala en dialekt, snarare tvärtom. Det finns möjligheter, som visserligen varierar från person till person, att lära sig främst genom att lyssna och tala med dialektutövare. Man riskerar dock att missförstås eller uppfattas löjlig om man försöker använda dialekten innan man behärskar den riktigt. Men när man gör det kan man utan att vara orolig resa eller flytta till området där dialekten talas utan att göra bort sig och kanske även hjälpa till att bevara den.
Källor
http://www.sprakradet.se/8947#item100000
http://www.sprakradet.se/12647
moi
book report - of mice and men
BOOK REPORT
Of mice and men
Frida Jonsson
1. I disliked the book very much actually. Mostly because we were forced to read it, that gave me absolutely no motivation. If we could have chosen any book we would have wanted instead, this assignment would have been much more interesting and actually kind of fun.
The book itself wasn’t so good either. I don’t like it when books are written with some type of dialect or slang. That only makes it harder to read and understand and I can’t see a point of doing it.
The story though, was pretty good. The way George treated Lennie was kind of cute and very mature of him.
It wasn’t so hard to read, just boring. The pages wasn’t too long and the chapters were pretty short, that made it easier to go trough the whole book.
2. The movie was better than the book, according to me. The dialects and the slang were easier to understand when you heard them instead of reading them. The characters became clearer when seeing them instead of imaging them, (even though the point of reading a book sometimes can be to imagine how everything looks without seeing it.) and the movie was more up to date then the book. I personally don’t like movies, TV-shows, commercials, books or any media that looks very old and unprofessional.
The story went on faster in the movie as well. In the book I almost fell asleep when I read page after page and nothing new happened. I guess I’m just more interested in movies than in books.
3. Hi there Slim!
It’s me, George, from the ranch we worked on together near Soledad. It’s been a while since last time we heard from each other, huh? Well, I thought it was about time now. I saw your name in the newspaper yesterday when I was driving trough the old town, that’s where I got the idea to contact you. So you’ve become a dad now? I’m glad to here. I hope your wife is doing fine; her name is Jenny, right?
My life has been pretty much like I imagined these last ten years. I do no longer work at ranches, instead I have my own farm with a cow, some hens, a horse and of course some rabbits. Too bad I don’t have Lennie here to tend them, now they’re all wild. You see, we had this plan, Lennie and I, we were saving money for this farm I had heard of a bit east from Soledad. Every time he was sad or felt bad he asked me to tell him about our dream, our vision. I can’t even remember how many times I did. And he always sat down with those big blue eyes of a child, filling in my words (as he had heard it so many times before) and imagining how it would be to tend them rabbits we were going to have.
Oh Lennie, god damn I miss that guy. He was truly one of a kind. Like you once said: “Guy no need no sense”, he sure didn’t need no sense to be a nice fella. He was nice even to Curley that cuckoo. You can’t imagine how bad I’ve felt for pulling that trigger. How much I’ve regretted that I let him stay in the barn while we were out playing with the horseshoes. How much I wished we’d never even come to that ranch. He was my responsibility and it was my entire fault. I let him down, poor Lennie. He didn’t mean to hurt him, we all knew that. So sad he was so strong.
A couple of days ago I went trough that terrible day in my head, detail by detail, like thousands and thousands of times before, and I could now remember what you said to me afterwards. I haven’t been thinking about anything after the shot before now. Do you remember what you said to me while I was sitting there like a fool staring at my right hand? It was something like: “Never mind, a guy got to sometimes”.
Those words were so smart Slim. It was the ugly truth, really. You were the only man there who actually understood what I had done and why. You knew that I did it for mercy. He had to die, and it was better to kill him myself than let a stranger kill my friend. I did, in fact, relieve his dead by giving him beautiful last thoughts about those got damn rabbits. Oh Lennie, I miss him.
And now I can remember another nice thing you did to us. Do you remember when Curley started to beat Lennie up and ended up with a crushed hand? And you protected Lennie by telling Curley what he was going to say happened to his hand. That he got it caught in a machine. That was brave of you, Slim.
You know what? We should meat up sometime. Get something to eat, maybe a beer or two. Like I said, it’s been a while, we have a lot to catch up.
Stay in touch,
George